2023-10-30 – 2023-11-02
ÖVERFART: CASCAIS – PORTO SANTO
512 Distans, V 4-8m/s → N 8-13 m/s, 18º moln/regn/sol
Så var det äntligen dags för vår första överfart. Ca 4 dygns segling på Atlanten, utan land i sikte, kändes stort. Med skräckblandad förtjusning tyckte vi att väderfönstret måndag-torsdag fortfarande kändes okej.
Prognosen:
Vind: Sträckbog, 5-8m/s i början, växlande svag vind i mitten och under resans gång ökande upp till 12m/s vridande mer mot halvvind. Vågor: 4 meter i början, ner till 2 meter och 5m på torsdagen (men med långa intervall).
Var det ett bra väderfönster? Nja… stora vågor, en del motor i mitten och hårdare vind/vågor mot slutet. Vi bestämde oss ändå för att det var tillräckligt OK för att köra!
På söndagen började förberedelserna. Handlade extra småtugg, gjorde matlådor för 4 dygn, fyllde proppfullt med diesel i tanken+extra dunkar, tejpförstärkte storseglet vid spridarna, tog sjösjukeplåster, plockade fram livflotten till sittbrunnen, packade grab-bag och sjöstuvade båten ordentligt.
Vid läggdags på söndagen… Johan öppnade för att kolla i kölsvinet, så att vi inte hade kvar vatten från vår vattenfilter-läcka. Och vad såg han? DIESEL! Massor! Shiiiiit. Öppnade motorrummet och massor med diesel även där. Och i alla balkar. WHAT THE F*K!. Obehagligt och just då kändes allt oöverstigligt. Men – bara att bita ihop och börja pumpa. Drygt 6 liter fick vi upp, samlade i tomflaskor och dunkar och lämnade in vid macken. Var det ett tecken på att vi inte borde åka? Och vad var det som läckte?
Läckan visade sig vara i inspektionsluckan högst upp på dieseltanken. Vi har aldrig tidigare tankat så proppfullt som nu inför överfarten, därav att det visade sig nu. När vi väl pumpat upp och torkat undan allt överflöd, kändes det faktiskt OK igen.
Kastade loss kl.9 på morgonen och styrde rakt ut på Atlanten. Pirrigt, läskigt, spännande.
Det började bra. De höga vågorna vi ville känna av innan vi slutligt bestämde oss för överfart, var inte alls jobbiga. Och kryssbogen, med lutande och gungande, skulle ju ge sig enligt prognosen. Så vi fortsatte, utan att avvika in mot land igen.
Sedan kom natten, med rak motvind, dvs inte som prognos. Gick då för motor, vi ville ändå minska vår överfulla dieseltank. Och även vinna så mycket tid som möjligt för att förhoppningsvis lyckas komma fram innan det hårdare vädret på torsdagen.
Därefter seglade vi för hela slanten. Dagarna har nu smält ihop i en salig röra ärligt talat. Men de riktigt svaga vindarna kom aldrig och det utlovade, efterlängtade vindvridet kom tyvärr inte förrän precis i slutet av sista natten.
Torsdag natt blev extra jobbigt med starkare vind och höga vågor. Blåste konstant 11-13 m/s och vågorna blev allt högre och kom dessutom i kors. LeLuna fick kämpa på (och vi). Obehagligt i mörkret när det överhuvudtaget inte var möjligt att se hur vågorna kom.
Riktigt höga vågor och plötsligt en extra hög våg från sidan, som snabbt följdes av ytterligare våg från annat håll. Många gånger höga smällar från vågorna upp i skrovet, som om vi körde på något. Då var vi inte direkt kaxiga. Trots dubbelrevad stor och halvt inrullad genua var det för mycket segel för oss. I slutet tog vi ner storen helt och körde endast på halvt inrullad genua, ändå gick vi i 7 knop (!).
Egentligen var det en okej etapp totalt sett (fram till torsdagen). Men ständigt kryssbog, med lutande båt och jobbiga vågor, gjorde att det blev extremt jobbigt att röra sig. Hela tiden, dygnet runt! Och det tärde på krafterna.
Mörkret var nog värst, ca 12h per dygn (att jämföra med nattsegling i Sverige på sommaren när det i princip inte ens blir mörkt). Speciellt obehagligt första natten, när vi fortfarande var kvar i späckhuggarattacks-zonen. Fick dock lite hjälp från fullmåne efter några timmar de första två nätterna. Men sista natten var molnig, med kolsvart totalmörker hela tiden. Kan man vara mörkrädd som vuxen? Japp, det kan man tydligen!
Mitt i resan, sprack en av travarna på storseglet sönder (igen!). Hade vi fortsatt segla utan att märka det, kunde det gått riktigt illa. Men Johan tog snabbt ned seglet, gick fram vid masten (fastkrokad) och sydde dit en ny med sin specialhandske han skaffade förra gången det hände. I gung och vågor, huu!
Ovädret/orkanen med vindbyyar på 53m/s som många frågat ifall vi märkte av, var en bra bit högre upp, vid Biscaya-bukten. Vi kände dock av vågorna från den (vilket vi redan visste från prognosen) och den starka vinden vi fick på torsdagen var utkanten av den (vilket vi också visste från prognosen). Och vi hade absolut koll på orkanens bana och omfattning, innan vi slutligt bestämde oss för att gå över.
Sömnen då? Vi hade inte satt något ”vakt-schema”, utan turades helt enkelt om att gå ner och sova när det passade, vilket blev ca 3 timmars vila åt gången. Båda försökte peppa den andra att gå ner, så det blev aldrig diskussion om vakten eller vem som skulle sova. Sista natten sov dock ingen av oss…
Men ujujuj vad trötta vi var emellanåt 🥱💤. Hallucinerade nästan några gånger, ibland dök väldigt konstiga saker upp i horisonten…
Sjösjukan fanns där och lurade. Första tidiga gryningen blev Karin dålig 🤮🤢, vilket sedan höll i sig halva dagen. Men tack och lov gav det med sig och kom inte tillbaka igen. Johan kände ingen sjösjuka alls, inte Gustaf heller.
Och hur klarade Gustaf etappen? Han njöt inte direkt, utan tyckte nog det var lika jobbigt som vi. Speciellt torsdagen så klart. Men han var superduktig! Kissade och bajsade på mattan (som hela överfarten låg i sittbrunnen, bakom ratten på läsidan). Första dygnet behövde vi tjata och locka, men till slut gick han faktiskt dit själv. Svårt för honom att hålla balansen i lut och gung, men han grejade det. Han höll sig även alert och ville vara med om något hände. När någon av oss tog fram och fotade eller bara spejade ut mot havet, ville han alltid direkt upp och spana också. Och så försökte vi köra lite lekar och ”gömma godis” emellanåt. Men han tyckte resan var jobbig, helt klart.
Till slut såg vi äntligen ljuset från Porto Santo. Vi närmade oss målet! I totalmörker puttrade vi in i hamnen och cirkulerade runt en stund, bara för att inse att den var proppfull. Utanför hamnen, men innanför piren, låg flera båtar på boj. Men ingen tom vad vi såg… Hopplöst! Enligt Reeds (hamnbok) var det inte tillåtet att ankra där heller. Men vad skulle vi väl göra…? Till slut ankrade vi mellan två båtar och luften gick ur oss helt. Kändes inte alls bra.
Visade sig dock dagen efter, att det faktiskt fanns tomma bojar och även att man fick ankra.
Kände konstigt nog inte alls den glädje vi borde känt över att vara framme, utan mest en obeskrivlig trötthet. Så däckade i säng direkt utan att ens fira ordentligt att vi var framme.
Dagen efter, när vi satt i sittbrunnen och åt frukost, kom svenska paret från Lady Blue förbi med jollen. Vi har stött på dem några gånger tidigare (A Coruna, Porto och Figuera da Foz). Även de hade haft en jobbig överfart för någon vecka sedan, men var lyriska över Porto Santo. Efter dem kom ytterligare en svensk barnfamilj förbi och hälsade. Kul!
Tog sedan jollen in till land. Då ÄNTLIGEN började vi känna glädje över att vi faktiskt var här. På riktigt! Helt underbart! Det tog alltså ett tag att landa, men SÅ underbart när vi väl gjorde det! Soligt, lagom varmt (21 grader) och bara så härligt! 🌞🌴
Strosade långsamt på en lång sandstrand in mot staden. Gustaf fick springa fritt och bada och gräva i sanden precis hur mycket han ville. Och vilka glädjefnatt han fick. Underbart att se!
Summering: 512 faktiskt seglad distans (476 om vi hade kunnat gå rakt mot målet). Drygt 3.5 dygn, Snittfart 5,8 knop (inkl det vi gick för motor).
Ångrar vi att vi åkte över när vi gjorde? Nej, inte ett dugg!!! Det jobbiga var ändå SÅ värt, när vi nu äntligen är här!! Och vi fick så klart många härliga och vackra stunder också. Men att säga att vi fick segling när den är som bäst, vore definitivt att ljuga 😏.
Slutligen en skåååål för att vi nu äntligen är förbi späckhuggar-attacks-bältet med ett helt otuggat roder! 🥂🐋. Och för att vi äntligen befinner oss på varmare breddgrader! 🥂🌞🌴
Nedan tre bilder togs samtidigt tisdag kväll, bara åt olika väderstreck.
