2023-11-03–2023-11-08
KVAR I PORTO SANTO
0 Distans

När vi kom fram till Porto Santo efter överfarten, kände vi oss besvikna när vi såg hamnen. Den idyll vi hört om, kändes långt ifrån det vi mötte. En industrihamn och båtuppläggningsplats var allt vi såg… dessutom inte ens något samhälle i närheten.

Men vilken tur att första intrycket visade sig vara så fel. För när vi väl landat i allt, var det en riktig pärla! Vi hamnade på en boj utanför hamnen, men innanför piren. Där låg vi tryggt och kunde lätt bada från båten i det varma, klara och turkosa vattnet. Det fanns även en egen liten flytbrygga till jollen när man ville in till land.

Precis bakom piren började den kända 9km långa sandstranden och det mysiga samhället låg bara en kort promenad bort. Och det var en avslappnad och trevlig stämning bland alla båtmänniskor.

Industrihamnen visade sig vara en avsaltningsanläggning som försåg Porto Santo med dricksvatten, och den störde inte (förutom ett svagt knastrande ljud genom skrovet). Kändes nästan lite ”kul”.

Vi betalade för att ligga på bojen (endast 6EUR per natt) och fick då även tillgång till serviceanläggningen, vilket ju var toppen.

Ett par dagar tog vi det väldigt lugnt och bara landade efter överfarten. Strosade utmed stranden, badade, käkade lunch på trevliga uteserveringar och slappade.

När vi läste igenom ”sociala medier” i olika långseglargrupper efter vi kom fram, fick vi en riktig påminnelse om hur skört allt är.

När ovädret härjade längre norrut sista dagen på vår överfart, var det en dansk båt som gav sig av från Peniche (den hamn vi låg i innan Cascais, där vi började vår överfart). De hade blivit avrådda från att ge sig ut från den hamnen den dagen, men gav sig av ändå. Tragiskt nog klarade de inte att ta sig ut från de höga brytande vågorna. Båten slog runt, drev in mot land och alla fyra omkom.

Dessutom var det var en båt som sjönk vid Gibraltar pg.a en späckhuggarattack. Det hade tydligen varit ett 40-tal späckhuggare i flock som attackerat flera segelbåtar (aldrig hört talas om så stor flock tidigare!). Hade vi vänt och inte åkt över till Porto Santo, hade vi kanske hamnat där i närheten istället… Tack och lov omkom ingen på den båten.

Nu är vi åtminstone helt förbi späckhuggarattacks-bältet. Skulle vi träffa på späckhuggare nu, borde vi inte ens behöva bli rädda eftersom det ”sjuka” beteendet bara finns hos flockarna utmed Europas Atlantkust. Än så länge i alla fall…

Vi stannade kvar på vår boj i Porto Santo en hel vecka! Inte alls pg a att vi var inblåsta eller förhindrade från att ta oss vidare, utan bara för att vi ville! En SÅ härlig känsla! Vi behövde inte ens känna oro för att hitta en väderlucka när vi väl vill vidare, eftersom vi nu är i område med betydligt stabilare väder!

En dag hyrde vi bil och åkte upp i bergen och vandrade en led. Helt fantastiskt vackert och coolt. En riktig höjdare!

Gustaf var på sitt spralligaste humör, han älskade den vandringen. Av någon anledning upptäckte han alla ödlor plötsligt (som han bara ignorerat tidigare) och blev helt galen när han såg dem. Vilket var precis överallt, hela tiden. Läskigt, när det var hundratals kryp ute på klippan vid det höga, branta stupet…

SÅ KUL, vi träffade ett ungt finskt par vid parkeringen som skulle gå samma led. Vi startade lite före dem och kom därför naturligt först upp till första utkikspunkten. Johan skämtade ”Sverige-Finland 1-0”. Grabbens tävlingsnerv triggades och han försvarade sig snabbt med att vi ju gått först 🤭. Sedan gick de vidare till nästa utkikspunkt, kom dit först och meddelade att det nu stod 1-1. Därefter gick de ner tillbaka till parkeringen framför oss, kom ner först och utropade sig till vinnare i finn-kampen. Underbart! Och måste erkänna att vi nog också pinade på mer än om vi varit ensamma där…

Vackra vyer fick vi på vår vandring!

En kväll hade vi Peter och Kristina från Lady Blue över på besök. Mysigt och kul att höra om deras upplevelser av nedsegling och översegling. Samt planer och tankar framåt! Den andra svenska båten, Manami II, hann vi prata med några gånger. Men sedan tog de färjan till Funchal och lämnade sin båt vid bojen ett par dagar.

Sedan var vi ju bara tvungna att klottra på ”Art wall” på piren vid hamnen. Köpte färg inne i samhället och lyckades till slut få till en LeLuna-målning. Det krävde sina torktider och kompletterande inköp innan den satt där. Inget konstverk kanske, men vi är åtminstone sjukt stolta över vad den symboliserar! Hoppas någon vi känner kommer se den någon gång i framtiden och skicka oss en hälsning!

Hela tiden i Porto Santo ”övningskörde” Karin med jollen varje gång vi skulle i land. Första dagen råkade det visst bli ”lite” för hård studs mot bryggan så att Gustaf ramlade i 😯. Vems fel ska vara osagt, men Karin skötte jollen och då borde väl Johan haft koll på Gustaf. Eller…? Men övningskörningen gav faktiskt resultat till slut! Även om Johan fortfarande tycker att Karin verkligen är urkass på att köra jolle…

Men lite kul, för vi smittade andra båtar att också låta ”kvinnan” övningsköra med jollen 👩 👍.

2023-11-09
PORTO SANTO – MADEIRA/FUNCHAL
42 Distans, NV 4-8 m/s, 21º sol

Vi hade njutit maximalt av dagarna i Porto Santo. Men när vi väl började tänka på att ta oss vidare till stora Madeira-ön och staden Funchal, började det på något konstigt sätt rycka i ”segla-vidare-nerven”. Efter flera försök, lyckades vi få tag på hamnen där (som ofta är full) och boka en plats.

Så var det dags att bege sig. Även om vi nu ville vidare, kändes det lite sorgligt att lämna underbara Porto Santo och vår plats på bojen.

På vägen fick vi meddelande från det unga holländska par vi ”lärde känna” i Nazaret, där de välkomnade oss till Funchal. Så gulligt!

Seglingen blev härlig och långt ifrån den utmaning vi hade sist vi var ute på havet. Skönt att känna att det faktiskt kan vara så också!

Madeira hör till Portugal men har en egen flagga. Vi borde hissat den redan vid ankomsten till Porto Santo (som hör till ögruppen Madeira), men det var liksom aldrig läge där på natten… Så – vi körde ceremonin innan stora Madeira-ön istället. Portugals flagga hade vi ju redan uppe sedan tidigare.

När vi väl kom fram stod Jeff och Iris från Ayla tillsammans med en kompis och vinkade och tog emot oss. Vilket välkomnande! De bjöd med oss till Indisk restaurang på kvällen, vilket vi tackade ja till trots att vi var lite möra efter en lång seglingsdag. Så gulligt, vi är i samma ålder som deras föräldrar😁och ändå är allt så enkelt.

Även här tror vi att vi stannar många dagar. Alla vi hört, har verkligen älskat både själva Madeira-ön och staden Funchal. Så det ska bli kul att utforska stället!

Nu när vi varvat ned och stannat upp lite extra, har längtan efter barn och barnbarn slagit till lite extra i hjärtat❤️. Deras vardag rullar på och vi är inte riktigt med. Saknar att kunna ha en spontan-middag vilken kväll som helst och bara kunna ses enkelt. Men är verkligen tacksamma över att de redan hälsat på oss flera gånger. Och vi måste även intala oss att vi i det stora hela bara är borta någon centimeter på livets måttband 📏.